Som ni ser så sväljer bilen familjens skidor och snowracer utan mankemang. En väldigt fiffig detalj är det lilla vredet i bagageutrymmet som enkelt fäller ner baksätet, inget mer klättrande och knölande för att få in skidorna med andra ord!
Kallstart i minusgrader gick också bra, dessvärre hade inte dieselvärmaren slagits på trots att jag ställde in den på uppvärmning lagom till start. Kan ha varit mitt fel, jag försökte följa instruktionerna men kan man verkligen beskylla mig för misslyckandet efter att ha sett alla dessa reglage!?
Skandinavisk design brukar kännetecknas av rena linjer, enkelhet och minimalism. Vad som utgör den franska designens sigill vet jag inte men om man får bedöma utifrån den här interiören så är det inte ”less is more” i alla fall. Det finns tre (3!) digitala displayer som stjäl din uppmärksamhet när du kör, lägg därtill ett myller av knappar, spakar, vred och reglage.
Vanligtvis, inom mobiltelefonvärlden, brukar man tala om antalet klick som behövs för att få något gjort. Jag räknade inte men antalet klick för att få gps:en att visa vägen till skidspåren är alldeles för många. När jag väl fått gps-rösten att säga åt vilket håll jag ska köra så har barnen i baksätet somnat och frugan läst färdigt sin tidning. Efter en liten stund stannar jag bilen och slår av gps:en när den visat fel väg tre gånger.
När det kommer till körglädjen är min upplevelse delad. På tal om reglage så finns det en glädjepunkt och det är den stora ratten som återfinns där handbromsen skulle ha funnits om den inte vore automatisk (japp, den med). Med ett enkelt snurr så kan du enkelt välja mellan att köra fyrhjulsdrivet, i sport-läge, i noll-utsläppsläge (bara batteri) eller i ett auto-läge. Vid omkörning eller vid snabb fartökning slår jag om till sportläge och den två ton tunga kolossen sparkar lätt iväg och jag susar, eller snarare, brummar fram. När jag sedan åker omkring i innerstaden för att hämta upp lite golv i golvaffären (man får ju passa på) så slår jag hellre om till batteriläge. Här får man dock höja ett varningens finger till alla er som inte är vana vid att köra utan motorljud i innerstad; dina medtrafikanter som gärna vandrar tvärs över gatan utan att se sig för i vanliga fall lär göra det än mindre när de inte hör dig komma. Detta är förstås en fara för både dig och gångtrafikanterna och tar lite tid att vänja sig vid. Bilen är trots allt inte svårstoppad vid plötsliga infall från gångtrafikanternas strapatser, däremot känns det vid hastiga inbromsningar och vid kurvtagning att det inte är en lätt bil du sitter i utan en kloss på nätta tvåtusen kilo.
Imorgon blir det till att kryssa på motorvägen när det är dags för utflykt.
